11månader-syskon

Publicerad 2016-09-15 20:54:52 i Allmänt,

Nu är denna lilla hockeyspelare 11 månader. Han förstår meningar och kan göra sig förstådd. "Ska vi gå ut?" "Kan du ge den där till pappa?" "Får Lucas en puss?" Han pratar med några ord. Vanligast är Mamma,pappa, vovve, tutte, hejjaaa=hejdå, oj, titta, titta där. Han försöker ofta ropa på mig också..men de blir mest "aooo" "oojaa" "euu"...

Nog om det nu. Jag tänkte skriva lite om syskon. Hur de är att ha ett syskon och om att vara syskon.

Dom första månaderna var de väl egentligen aldrig bu eller bä att ha ett syskon. Hugo var mycket i mitt rum, men låg alltid nöjd och bara kollade. Jag fick lära mig att vänta lite på mamma och pappa, men de var inte så stor grej. Jag var ju ändå 4år och förstod att bebisen behövde få mat osv, jag är ju rätt duktig på att leka själv.

Sedan blev Hugo 5-6 månader och började röra sig. Samtidigt som han blev lite roligare så blev han betydligt jobbigare. Han började riva och förstöra. Han fick mycket beröm för att han lärde sig mycket, samtidigt som jag fick mycket, nej Lucas...Det blev lite jobbigare. Jag var ju jätte försiktig där med lillebror i början, men samtidigt som han blev jobbig så blev han även tåligare. Vilket gjorde att jag började kunna ta ut lite aggressioner på honom. Både med mening och utan. Ibland puttar jag honom utan att jag ens hinner tänka, han bara är där lixom. Jag kan ångra mig på 0 sekunder och säga förlåt direkt. Men jag kan också plåga honom lite. Han är dock ganska tålig den där lilla rackaren. Vi brottas då och då (han tycker också att de är kul med brottning), ibland kan han ligga under mig ett bra tag innan han börjar gnälla.

Nu börjar allt bli lite bättre igen. Lillebror river inte sönder allt jämt, han stoppar inte allt i munnen hela tiden så ibland får han vara och leka med mig.

När mamma och pappa städar under efter middagen kan jag vara med honom en liten stund, men han är inte

särskligt smart och inte särskligt duktig på att lyssna på nej. Då får han inte vara med längre.

Det är ju kul att vi nu är två. Två mot mamma och pappa, det är härligt. Större chans att vi vinner.

Syskon. Jag är till utseendet (och sättet) mer lik pappa som liten, medan Hugo är mer lik mamma, men ändå kan vi vara så otroligt lika varandra. Ska kolla om jag kan visa lite bilder senare.

Hugo är lika motortokig som mig, allt ska köras och åka på. Det spelar ingen roll om det är bil,traktor, gräsklippare, pottan eller en väska. Bara att sätta sig på den och brumma.

Han är fartig precis som jag var, men jag var mer försiktig. Jag lyssnade bättre på ajaj och var inte så pillrig. Hugo är ju överallt...jämt.

Jag och pappa är ju första barn, och kanske därför gillar vi att ha lite egentid. Jag kan leka på i mitt rum själv jätte bra i flera timmar.

Mamma och Hugo är ju andra barn, och inte vana att vara ensamma. Hugo följer efter mig som en magnet. Om jag är ute, kan han vara på sitt rum en liten stund, men oftas är de för att hitta på något hyss. Som att pilla i ett eluttag eller så.

Hugo är ju tålig och lite mer rätt fram. Han bryr sig inte om något är ivägen eller om han ramlar när ha ska göra något, bara upp igen som om inget hänt.

När jag var liten var jag inte så jätte mammig eller pappig, men lite mer blyg för människor. Hugo däremot har ju varigt mammig sålänge han funnits, men sålänge mamma är med så bryr han sig inte ett dugg om okända personer. Speciellt inte om dom har mat, då kryper han ju gärna upp i knäet och provsmakar.

Jag har alltid tyckt att mat/äta är en jobbig grej som är ivägen för allt annat som behövs göras, medan Hugo gärna äter 3,4 portioner vid varje måltid.